Få kommer minnas den 25 april 2015 som en stor fotbollsdag om låt oss säga tio år. För sakens skull.

Det finns några. Som till exempel Salerni-tanas supportrar.

Efter fem år i de lägre seriesystemen säkrade den syditalienska klubben avancemanget till Serie B. Arechi-stadion i Salerno var fylld till bredden och när Barletta hade besegrats med 3-1 kunde fansen äntligen fira. Och som de firade.

Jag har aldrig brytt mig nämnvärt om Salernitana personligen. Precis som många andra svenskar zoomade jag in lite extra på klubben när Jimmy Tamandi, Martin Åslund och Karl Corneliusson flyttade dit för cirka tio år sedan. Men annars är det en klubb i mängden. I går gjorde de dock min dag. Glädjen på Arechi-stadion gav mig gåshud. Under några minuter glömde jag bort att jag tittade på en match i den italienska tredjedivisionen.

Ett lag hade vunnit.

Människor grät, kramades och sjöng tillsammans.

Berusade av euforin, enade av passionen för ett fotbollslag.

***

Jag såg också alla topplag spela.

Ett Bayern München i skadekris, med ett enda mål i sikte. Och det var inte matchen i går.

Ändå vann de. Visserligen inte lika betryggande som vi kanske är vana att se dem vinna i ligan, men de fick sina tre poäng och i kväll kan de bli mästare i kostym om Wolfsburg inte vinner det svåra bortamötet med Borussia Mönchengladbach.

Det börjar bli en vana för Bayern.

Förra säsongen fick vi uppleva en annan vana brytas. Den spanska tvålagsdominansen. Real Madrid och Barcelona fick ge sig när Atlético Madrid trotsade den moderna fotbollens lag och visade att pengar inte alltid garanterar titlar.

Den här säsongen är ordningen någorlunda återställd. Atlético orkade inte riktigt hålla jämna steg med giganterna och även om de vann i går är gapet upp till Barcelona snudd på oändligt. I derbyt mot Espanyol, som många förutspådde skulle bli en tuff resa för Barça, dröjde det bara 26 minuter innan Neymar och Messi gjort var sitt mål och stängt matchen.

***

Zlatan Ibrahimovics avstängning gjorde PSG-lägret darrigt. Hur skulle de egentligen klara sig utan svensken? Svaret fick vi i går: Hur bra som helst. 6-1 mot Lille efter bland annat tre mål av Ezequiel Lavezzi och två av Edinson Cavani raderade allt tvivel på parisarnarnas förmåga utan Zlatan på planen.

I Italien spelas i eftermiddag il derby della Mole, matchen mellan Torino och Juventus. Det kommer säkerligen bli känslosamt, vi har ju trots allt att göra med ett stadsderby. För Juventus har resultatet dock mindre betydelse. Deras överlägsenhet i ligan är nämligen total och inget kan stoppa dem från att bärga sin fjärde raka ligatitel.

Jag vet att många önskar jämnare toppstrider. Att fler lag ska ha chansen att vinna en ligatitel. Jag har dock slutat drömma, accepterat sanningen.

Titlar är få förunnat.

I stället breddar jag perspektiven och hittar lite äkta fotbollsglädje på andra platser ibland.

Som i Salerno i går.