Det första som slår emot en är doften av mäsk. Franz Inselkammer jr. lutar sig tillbaka i stolen på bryggeriet som hans farfarsfarfarsfar grundade redan 1878 och slår ut med armarna.

– Vi märker överhuvudtaget inte av krisen. Exporten är lika stor som vanligt, till och med i Italien köper de lika mycket öl som de brukar. Det har faktiskt aldrig någonsin gått så här bra, säger Franz Inselkammer, som bär samma namn som sin far, och som styr den dagliga verksamheten på Ayinger bryggeri i sydöstra Bayern.

Utanför fönstren sträcker sig sädesfälten så långt ögat når, eller åtminstone fram till Alperna som ligger bara några mil bort. Bryggeriet, som tagit namnet från den lilla pittoreska ort familjen Inselkammer dominerar, säljer sin öl till 15 länder. Däribland även det svenska Systembolaget.

– Det beror såklart på vilken bransch man är i, men Oberbayern är det rikaste området i Europa och generellt sett finns här ingen kris, säger Franz Inselkammer och påpekar att arbetslösheten är låg och att de flesta människor har råd att unna sig saker –inom rimliga gränser givetvis.

Man behöver inte åka långt genom det sydtyska sensommarlandskapet för att slås av hur välmående det är. Stora tyska dyra bilar, ännu större trähus och prunkande balkonglådor där röda och rosa hängpelargoner väller ut över fasaderna. Det enda som bryter av idyllen är alla valaffischer som hänger längs de vindlande vägarna. Den 22 september ska Tyskland välja ny förbundskansler. Men redan söndagen innan dess, den 15 september, går bayrarna till lokalval. De ska välja ett nytt delstatsparlament, med en egen Ministerpräsident, som styr delstaten från München. Allt tyder på att det konservativa CSU, systerparti till Angela Merkels CDU, kommer att få makten igen. Precis som vanligt ska tilläggas. CSU har styrt Bayern oavbrutet sedan 1957.

– Det brukar skämtas om att det finns en socialdemokratisk väljare någonstans i Bayern, problemet är att ingen vet vem det är, säger Franz Inselkammer och skrattar till: Något måste ju CSU ha gjort rätt eftersom vi har det så bra.

Det finns egentligen bara ett moln på Bayerns horisont och det stavas Länderfinanzausgleich. Ett ord lika komplicerat som det låter och som väl närmast kan jämföras med det svenska kommunala utjämningssystemet. Enligt det ska fattigare delstater få stöd från sina rikare grannar, för att garantera att alla tyskar får samma service oavsett var i landet de bor.

Problemet är att det bara är tre delstater som betalar in, och 13 delstater som tar emot. Bayern, Hessen och Baden-Württemberg –alla i södra Tyskland –blir med sina stora skatteintäkter ryggraden i det tyska samhällsbygget och deras pengar fördelas över hela landet. Systemet har på sina håll fått besynnerliga konsekvenser. Flera fattigare delstater anklagas för att tillåta sig utgifter som de tre rikare inte anser sig ha råd med. Ett uppmärksammat fall i fjol var Münchens operahus. Där gick chefen Nicholas Bachler ut och kallade utjämningssystemet absurt.

– Vi får inte hit de begåvade unga musikerna längre. Jag har inte råd att betala lika mycket som i Berlin. Där överöser borgmästaren de tre operahusen med pengar, beklagade sig en upprörd operachef i medierna, väl medveten om den eviga debatten om huruvida den svårt skuldsatta huvudstaden överhuvudtaget har råd med tre operor.

Franz Inselkammer påpekar att det är många sydtyskar som är förbannade på systemet, som även slår mot mer vardagliga utgifter.

– Här i Bayern har vi inte tillräckligt med dagisplatser. Vi har inte de pengarna eftersom en stor del av skatteintäkterna skickas till övriga delstater. Det är vi tre nettobetalare som egentligen står för allt, säger Franz Inselkammer och lägger till ett ”det förstår varje sund människa att något måste göras”.

Drygt 20 mil västerut, alldeles på gränsen till Baden-Württemberg, ligger Lindau. Ett semesterparadis vid Bodensjön dit turisterna flockas trots att vi redan är inne i september. Lindaus centrum ligger på en liten ö i den vackra sjön och längs strandpromenaden vajar palmerna. Christa Cramer som arbetar i en smyckesbutik säger att hon knappt känner sig som en bayrare. Det gör man inte här nere, förklarar hon, inte som i Oberbayern. Dessutom märks krisen av på ett annat sätt här.

– Lindau är inte som det var. Det är säkert en tredjedel mindre turister och många butiker har stängt, dessutom har de som kommer inte lika mycket pengar, säger Christa Cramer.

–Fast egentligen ska jag inte klaga. Vi har det bra här nere i Bayern och Baden-Württemberg. Visst är folk upprörda över att vi betalar både för Grekland och för övriga Tyskland, men det går ju bra för oss, säger hon och skrattar när hon lägger till ett ”jag har ju råd att köpa mat”.

Vi får en liten utläggning om att många tyskar tycker om att beklaga sig och att medierna piskar upp stämningen kring utjämningssystemet.

– Fast å andra sidan har ju vi skattebetalare rätt att få veta sanningen och att det är vi som betalar för utgifter i Berlin eller i Bremen, säger hon.

”Sanningen” är att Bayern i fjol betalade in nästan 35 miljarder kronor i den gemensamma kassan. Det är lika mycket som de två övriga nettobetalarna, Baden-Württemberg och Hessen, pytsar in ihop. Mest pengar får Berlin, som är en egen delstat. Runt 30 miljarder kronor.

I början av augusti kom så nyheten som fick många sydtyskar att koka – huvudstaden gjorde ett budgetöverskott på hela 6,5 miljarder kronor. Pengar som politikerna i München ansåg vara deras, och som gjorde att systemets kritiker fick ännu mer vatten på sin kvarn. I tidningsartiklar över hela landet konstaterades det att det här kunde vara dödsstöten mot das Länderfinanzausgleich.

Samtidigt blir läget för många nordtyska städer allt tuffare. Exempelvis Essen i Ruhrområdet har dragit på sig nästan 20 miljarder kronor i kortfristiga krediter. Det gör att staden är tre gånger så högt skuldsatt som samtliga kommuner i Bayern, Baden-Württemberg och Sachsen tillsammans. 2011 var det 30 städer som stod för hälften av de kommunala skulderna. 19 av dem låg i Nordrhein-Westfalen i nordvästra Tyskland, där även Essen ligger.

Ett kvarter bort från Christa Cramers smyckesbutik i Lindau ligger stadens huvudgata. Där står piratpartisten Hans-Peter Frommelt och försöka locka väljare. Partiet får inte mer än 2–3 procent i opinionsmätningarna, men det hindrar inte Hans-Peter Frommelt från att vilja göra sina åsikter hörda. Mest handlar det om större transparens i politiken och medborgarskydd, men han pratar mer än gärna om det delstatliga utjämningssystemet.

– Som det är utformat nu är det helt fel. Vi är en republik och måste hjälpa varandra, men exempelvis Berlin och Brandenburg sparar inte, säger han upprört, bara för att i nästa sekund lägga till ett betydligt mjukare ”fast å andra sidan var vi i Bayern också nettomottagare när jag var ung och vi var ett bondesamhälle. Det är först nu när vi är rika som vi är mot systemet.”

Hans-Peter Frommelt säger att det ändå är en svår fråga och att det därför är bra att författningsdomstolen nu ska avgöra saken.

Det var nämligen i februari i år som delstatsregeringarna i Bayern och Hessen (där bankstaden Frankfurt ligger) fick nog och vände sig till Tysklands högsta juridiska instans –författningsdomstolen i Karlsruhe. Bayerns regeringschef Horst Seehofer talade om att ”handla i politiskt nödvärn” att systemet var ”osolidariskt, orätt och att det motverkade sparsamhet”. Enligt Seehofer bestraffade regelverket de delstater som sköter sig, medan de som inte genomför politiska reformer belönas. Argument som känns märkligt bekanta efter fyra års eurokris och en rad räddningspaket till länder som inte heller de ”håller tillräckligt hårt i plånboken och genomför nödvändiga reformer”.

Såväl Bayern som Hessenstyrs av de kristdemokratiska Merkel-partierna CSU och CDU, men det här är inte en renodlad höger-vänsterfråga. Även socialdemokraternas toppkandidat till delstatsparlamentet i München, Christian Ude, kräver att systemet görs om. Det är ”orättvist och ger Bayern nackdelar” står att läsa på SPD:s hemsida.

Nu är det inte första gången de nettobetalande delstaterna vänt sig till domarna i Karlsruhe. Så sent som 1999 var det uppe ett liknande fall, vilket ledde till en systemförändring och att nuvarande regler infördes. Då konstaterade de åtta domarna att de rikare delstaterna hade rätt att behålla en större del av sina intäkter än vad de gav bort. Bayern skulle alltså fortfarande vara rikare än Berlin efter utjämningen.

Men problemet, åtminstone i sydtyska ögon, är att delstater från det forna Östtyskland även får ett Solidaritätszuschlag, en extra solidaritetsskatt från dem i väst. Det gör att många östtyska delstater har mer pengar att röra sig med per invånare än de västtyska kusinerna och man behöver inte vara länge i västra Tyskland innan någon muttrar om att vägarna och städerna i öst nu är i bättre skick än i väst.

Men solidaritetsskatten sträcker sig bara fram till 2019, sen ska regelverket göras om. Att Bayern och Hessen vänt sig till domarna i Karlsruhe, måste alltså ses för exakt vad det är – ett försök att påverka förhandlingarna som alla är överens om kommer bli såväl tuffa som långdragna.

Det är lördagkväll i München och på restaurang Acquarello trängs kändisar med andra välbeställda gourmeter. Acquarello har två stjärnor i den anrika Michelinguiden och det är knappast en slump att det är just i Sydtyskland man hittar flest stjärnrestauranger i landet.

– Vi har fullt alla dagar i veckan, säger ägaren och den kände kocken, Mario Gamba, men förklarar att det ändå inte är som tidigare. Då var man tvungen att boka 2–3 månader innan för att få plats, nu räcker det ofta med några dagars varsel.

Om Göteborg och Stockholm ofta framställs som hund och katt i Sverige, så är det ingenting jämfört med fientligheten mellan München och Berlin. De två städerna är så olika man kan bli. Där München är borgerligt och gediget är Berlin slitet och kreativt.

I huvudstaden 60 mil norrut skakas det ofta på huvudet åt Münchenborna som uppfattas som ytliga, konservativa och allt för intresserade av att synas på rätt ställen. I München tycker man i stället att huvudstadsborna borde växa upp och söka ett jobb, och inse att det finns räkningar att betala.

Det är den klassiska konflikten mellan kapital och kultur och det faktum att Berlin tar emot nästan lika mycket pengar som München betalar in, har säkerligen spätt på känslorna –åt båda håll.

Än så länge är det inte klart när författningsdomsolen kan tänkas komma med sitt beslut, eller vad som kommer hända med finansutjämningssytemet. Men i väntan på det rullar livet i Bayern på som vanligt.

– När folk unnar sig något här gör det de ordentligt och det märks att München är en väldigt rik stad, säger stjärnkocken Mario Gamba och tillägger:

– Det intressanta är att vi tjänar mer pengar nu än innan krisen.

Har du koll på senaste veckornas nyheter?

V36: Vilken är säkraste bilen i Folksams test?

V35: Vilket flyg har bäst ekonomiklass?

V34: Vad gjorde prinsen för fel?