”Magic Joe” hade knappt kunnat få en bättre start på jobbet. 0-0 mot Bayern München var inte bara rättvist, det var imponerande. Hamburg stod för säsongens bästa och mest lidelsefulla insats på Imtech Arena igår.

”Fenomenalt, fantastiskt, berusande!”, ”Det var otroligt!”, ”Det är som ett under!”, ”Det nya Hamburg: kompakt, säkert och närkampsstarkt!”, ”Hamburg – plötsligt ett lag!” – tyska medier gottade sig i Hamburgs framgångar. Inte efter Josef Zinnbauers debut, utan efter Mirko Slomkas debut. Hade ni glömt? Jag hade det i alla fall.

Det är svårt att se tillbaka på en tid då Slomka var hyllad i Hamburg. Men faktum är att han inledde sin tid som tränare i Hamburg ännu bättre än vad Josef Zinnbauer gjorde det. Slomka kom till ett Hamburg som hade samlat ihop sju raka förluster och som skulle ställas mot Dortmund härnäst. På fem dagar skulle Slomka förbereda sitt lag inför matchen och förväntningarna var minst sagt låga.

Då ställdes Hamburg mot ett Dortmund som åtminstone på pappret var ett klart mycket bättre lag än det Bayern som Hamburg mötte igår. Det var ett Dortmund med fyra segrar i bagaget som bara hade inlett seriespelet igen en månad tidigare efter januarivilan. Jürgen Klopp sa inför matchen att man inte skulle visa några sympatier alls. Man kan enkelt säga att Dortmunds förutsättningar var klart bättre än dem Bayern hade igår.

Efter den matchen var alla, inklusive jag, oerhört imponerad över vad Mirko Slomka skapat på endast några dagar. Han hade lyckats vända på Bundesliga största förlorarlag, just då, till att helt plötsligt se ut som ett lag som faktiskt trodde på vad dem gjorde, som hade mer kvalitéer än vad dem tidigare hade visat och som framför allt återigen hade turen på sin sida.

Så här i efterhand var det en aning naivt att tro att Mirko Slomka likt den bästa av barnböcker hade förändrat allt med ett enkelt lite slag med trollspöet. Men just där och då var även jag berusad av vad Slomka hade lyckats med på så ofantligt lite tid. Och vem vill inte tro på sådana fantastiska berättelser? Herregud, jag går fortfarande och hoppas på att perrong nio och trekvart finns på King’s Cross Station i London.

Idag är det inte Slomka som är hyllad. Idag är det Josef Zinnbauer. Tongångarna är nästan identiska, till och med en aning positivare än när Slomka lyckades med sitt konststycke. För Zinnbauers konststycke är en aning vackrare och återigen har man lätt att bli så där naiv och oskuldsfull igen.

Zinnbauer som för mindre än tre månader sedan var tränare i tyska division fem i Karlsruher SC:s U23-lag har lyckats föra ett Hamburg i utomordentlig oro till ett oavgjort resultat mot giganten och mardrömsmotståndaren Bayern München av alla lag. Det fanns INGET, absolut INGET, som talade för att Hamburg skulle lyckas mot Bayern – åtminstone var det den bilden som jag och alla andra försökte sprida.

Men Josef Zinnbauer tänkte annorlunda. Han tänkte att här ska vi göra något som ingen annan tror på, vi ska nämligen utmana Bayern på deras egna villkor. Zinnbauer fick sitt Hamburg att pressa högt och störa Bayern. Alla spelare sprang den där extra metern hela tiden för att inte släppa till den minsta lilla ytan för Bayernspelarna och Jaroslav Drobny lyckades hålla nollan.

Det osannolika blev sant. Efter 94 minuter hade Hamburg lyckats med att ta en poäng av Bayern. Med en högst orutinerad tränare på bänken, med ett lag som helt plötsligt såg ut som ett lag och inte som den skara splittrade glasskivor som dem tidigare sett ut som. 0-0 gav inte fler poäng än Mirko Slomkas 3-0-seger, men det gav minst lika mycket hopp.

Att Josef Zinnbauer kommer att jobba lika hårt som tidigare, om inte ännu hårdare, är jag helt övertygad om. Han kommer att göra allt som står i hans makt för att bevisa att han är rätt man för jobbet. Herr Zinnbauer har inga som helst planer på att låta någon annan ta jobbet medan han får gå tillbaka till U23-laget, nej, han är i Bundesliga för att stanna.

Frågan är däremot om laget kommer att kunna upprepa samma prestation. Kommer man att ta de där tunga, jobbiga och slitsamma extralöpningarna för lagets skull när man inte längre spelar inför 57 000 extremt taggade hemmaåskådare på ett slutsålt Imtech Arena i Hamburg utan inför 15 000 bratwurstätande Paderbornsupportrar på Benteler-Arena?

Jag är tveksam.

Zinnbauer fick en bra start, men oj vilken lång väg Hamburg har att gå innan vi ska slå på den stora trumman. Och tro mig, det vill jag göra, för herr Zinnbauer ägde tillsammans med sin bror ett av mina absoluta favoritställen i Regensburg vid namn ”Dombrowski”. Vad som var speciellt med Dombrowski var att varje onsdag så hade de slantsingling och hade du tur och fick rätt sida slapp du betala för det du beställde (vilket, för en student som jag, var guld).

Zinnbauer fick rätt sida på myntet igår, frågan är om han får det nästa gång.

Twitter: @atnilsson