Det känns skönt att veta att man bor i paradiset, ja eller i alla fall på ett ställe som kommer paradiset mycket nära. Den här insikten har jag kunnat glädja mig över allt sedan CSU, alltså de bayerska kristdemokraterna, höll sin partidag för några veckor sedan. Här bjöds det nämligen på ord och inga visor.

Bayern bjuder sina barn på den bästa utbildningen i Tyskland, de bayerska firmorna klarar sig bäst och Bayern sköter sina finanser så som ingen annan delstat i Tyskland. Ja, Bayern är det bästa Europa har att visa upp, dundrade CSU-chefen Horst Seehofer.

Lite ödmjukhet tyckte han ändå att han hade råd med.
– Bayern är kanske inte paradiset, men nog förmaket till det, konstaterade Seehofer.

Den kristligt sociala unionen, CSU, har styrt Bayern oavbrutet sedan år 1962. I vissa bayerska valkretsar har partiet fortfarande ett stöd på nästan 70 procent. I jämförelse med de övriga tyska kristdemokraterna är man lite mer höger, lite mer för traditioner och lite mer konservativ.

Retar gallfeber på folk i resten av landet
Men framför allt är man bayersk. Ja, partiet är så bayerskt i sin framtoning att det retar gallfeber på en stor del av folket i resten av landet.

Som då det officiella Tyskland firade nationaldag i början av oktober. För festen som hölls i München hade CSU-chefen låtit göra en film om Tyskland. De övriga delstaterna avverkades i snabb takt, men då man kom till Bayern, presenterades varje region skilt för sig. Några delstatschefer var sura över att få sin delstat degraderad till samma nivå som en bayersk region, men Seehofer njöt synbart av situationen.

I vissa frågor kör CSU helt ogenerat Bayerns sak framom allt annat. Tysklands sak kommer många gånger först i andra hand. Man är inte heller speciellt blyg när det gäller att poängtera att Bayern klarar sig betydligt bättre än de flesta andra delstater. Som när man för en tid sedan besvärade sig över betalningarna till fattigare tyska delstater. Vi är solidariska, men vi är inte dumma, ljöd budskapet från CSU.

Det senare, alltså dumheten, har ändå kommit upp i diskussionerna kring partiet under de senaste veckorna. Under samma partidag, som det redan var tal om, passade nämligen CSU:s presstalesman på att ringa upp en av de större nyhetsredaktionerna i landet. Han ska ha bett rundradiobolaget ZDF:s nyhetsredaktion att inte sända ett inslag från de bayerska socialdemokraternas partidag, som hölls samtidigt med CSU:s dito. Om man uppmärksammade socialdemokraterna skulle det få följder för redaktionen, ska presstalesmannen ha hotat.

Uppgifterna om samtalet kom förstås ut i offentligheten ungefär samtidigt som CSU-mannen lade på luren. Många frågade sig hur CSU egentligen ställer sig till begreppet pressfrihet. De häftigaste kritikerna, bland dem den tyska utvecklingsministern, jämförde det CSU-styrda Bayerns syn på pressfriheten med läget i många utvecklingsländer.

Pressen talar om CDU-diktatur
I presskommentarerna talades om CSU-diktaturen som redan länge har haft inflytande över en del redaktioner i Bayern. Ytterligare ett fall, där ett samtal till en redaktion faktiskt ska ha lett till ändringar i nyhetssändningarna, lyftes fram. Bland de politiska motståndarna är man övertygad om att samtalet till ZDF var ett beställningsjobb från antingen CSU:s generalsekreterare eller partichefen Seehofer.

En kort intern utredning ledde i alla fall till att pressekreteraren offrades, med motiveringen att endast han och ingen annan hade med samtalet att göra. En sak som man kan välja att tro på om man vill.
Nu skulle man ju kunna tro att en skandal som den här allvarligt skadar ett parti. Här i Tyskland är det ändå många som bedömer att situationen kan vara den rakt motsatta.

Till exempel tidningen der Spiegel talar om teflonpartiet, som lätt skakar av sig den här typen av kritik. De politiska motståndarna må vara upprörda, men de traditionella CSU-väljarna överger inte sitt parti för småsaker. Tvärtom är det oftast just sådana här tilltag som värdesätts. De ger bilden av ett handlingskraftigt parti som tar tag i saker. Precis vad man behöver i Bayern. Tankarna går osökt tillbaka till CSU:s kraftdagar, det vill säga de nästan 30 år då Franz Joseph Strauß ledde partiet.

Och jag är övertygad om att det ligger en viss sanning i bedömningen. För en tid sedan samlade jag in kommentarer kring det faktum att de tyska socialdemokraterna presenterade Peer Steinbrück som sin kanslerskandidat i förbundsdagsvalet om ett år. Jag försökte hitta folk som kunde tänkas rösta på socialdemokraterna och jag tyckte mig ha hittat en sådan person. En lite äldre herreman i arbetskläder, som höll på att lasta av lådor från sin lastbil.
– Steinbrück, honom har jag inget att säga om. Här i Bayern röstar vi alltid på CSU, blev det korta svaret.