Tillsammans med skandinaviska representanter för utbildningsväsende och press är jag på studiebesök hos den tyska delstaten Bayerns statsministerium för bildning och religion, vetenskap och konst. Bayern, en utpräglat konservativ delstat, har behållit det som vi i Sverige kallade ecklesiastikdepartementet. Vi har moderniserat verksamheten och delat upp ämnesområdena på utbildningsdepartementet och kulturdepartementet. Själva ecklesiastiken, den kyrkliga förvaltningen, ägnar politiker sig mindre åt i dag.

Inte heller sitt skolsystem har Bayern förändrat i någon större utsträckning genom åren. Från femte klass delas barnen in i Mittelschule, Realschule eller Gymnasium beroende på prestationer. Alltför tufft för så unga barn, tycker vi gästande skandinaver, som ju alla sedan ett halvt århundrade tillbaka är vana vid en enhetlig skola för alla barn. Där ligger vi allt före, tänker vi.

Inte alla tyska delstater har ett lika konservativt skolsystem, men tittar man på resultat i Pisa-mätningar är Bayerns elever bland de bästa i landet. Och – behöver jag nog inte tillägga – de uppnår västentligt mycket högre resultat än svenska skolbarn.

Det mest ålderdomliga skolsystemet är alltså bäst i klassen?

Vår föreläsare under studiebesöket, en lärare som gör en tids praktik på ministeriet, säger att hon kan förstå att det bayerska skolsystemet verkar gammaldags och att hon själv inte är säker på att deras system är bättre än de skandinaviska – trots att det de facto i resultat mätt just är det. I stället, säger hon, är kanske nyckeln att man inte har ändrat förutsättningarna för skolan, att lärare och elever har fått arbeta i lugn och ro år efter år. Man tänker, milt uttryckt, efter innan man gör förändringar.

Självklart något att meditera över för Sveriges skolpolitiker, men jag tänker att det också kan vara en läxa för våra kulturpolitiker.

När Lena Adelsohn Liljeroth var kulturminister kom ofta klagomål på att det hände för lite i kulturpolitiken. Nya och radikala grepp efterfrågades. Efter valet har det kommit många sådana. Det som präglat höstens alla kulturpolitiska beslut är dock följande: de har varit ogenomtänkta och förhastade.

Det började med att vi fick en rödgrön regering och en budget som vi väl alla betraktade som den som skulle gälla. De omvälvande kulturpolitiska åtgärderna visade sig där komma från andra än kulturministern – Helene Hellmark Knutsson (S), minister för högre utbildning och forskning, och näringsminister Mikael Damberg (S). Hellmark Knutsson skulle spara 22 miljoner på Sveriges kulturinstitut i Rom, Aten och Istanbul samt dra in anslagen till svenskundervisning i utlandet. Damberg skulle plocka Terminologicentrum, med ansvar för fackspråkstermer, på 4 miljoner, i stort sett hela dess anslag.

Kultursverige gick man ur huse och till slut backade de ansvariga ministrarna. Men det skrämmande var att de inte verkade medvetna om att deras i budgetsammanhang ganska små besparingar skulle resultera i att viktiga verksamheter inom områdena humaniora och språk helt skulle få lägga ner. De tycktes inte ha förstått effekterna av sina egna beslut.

Så för snart fyra veckor sedan röstade Sverigedemokraterna för Alliansens budget och plötsligt var det den som gällde. Och det var dags för nästa omgång ogenomtänkta kulturbesparingar. Till att börja med skulle 15 miljoner sparas på litteraturstödet, men efter uppvaktning från förläggareföreningen insåg kulturutskottets ordförande Per Bill (M) vilka skadeverkningar det skulle få och bytte över en natt fot. Nästa offer var produktionsstödet till kulturtidskrifter. De 15 miljonerna skulle nu tas där – nästan 80 procent av det nuvarande anslaget. Inte heller den gången tycktes ansvariga politiker vara medvetna om vad de relativt sett små besparingarna skulle leda till. Kulturtidskrifterna klarar sig inte utan stödet och skulle helt sonika klappa ihop.

24 timmar senare backade Per Bill än en gång. Kulturtidskrifterna fredades trots allt och pengarna ska nu tas från bidragen till regional kulturverksamhet. Men i går kom regeringen och Alliansen som bekant överens och därmed kan möjligen förutsättningarna för beslutet ha förändrats igen.

I dessa tider när politiker hoppar av i en strid ström, och riksdagshuset och regeringskansliet därmed dräneras på erfarenhet, hoppas jag på lite mer bayersk mentalitet i svensk kulturpolitik. Man behöver ju inte tänka efter så länge att inget någonsin förändras, men det vore bra om man åtminstone utreder konsekvenser innan man tar beslut.

Vem det var som räddade kulturtidskrifterna? Jo, mycket tyder på att det var den förra kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth som talade sina partikamrater till rätta.