“Jaktscener från nedre Bayern” är en mycket modern pjäs om homofobi. Teater Tillsammans lyfter fram en obehaglig text som borde spelas på fler scener.
Ensemblen från Teater Tillsammans består till delar av relativt scenovana unga.
FOTO: Lanna Olsson
Teaterkonsten är dålig på att minnas sin historia, särskilt den som ligger nära. Istället för att titta på vad som iscensattes på 1970- och 80-talen har man valt ut en handfull publiksäkra klassiker: Tjechov för sin moderna, uppgivna pessimism, mästaren på kvinnoporträtt Ibsen samt jubilaren Shakespeares dramatik, förstås.
Våra teatergrupper är dock mer alerta. Teater Tillsammans, som sedan 2010 iscensatt sex pjäser, har ingen egen lokal men levererar troget en eller två uppsättningar per år. Den konstnärliga ledaren Julia Beil Amarilla har föresatt sig att enbart spela tysk dramatik. Fassbinder, Hauptmann, Tucholsky och nu: Martin Sperr.
Martin Sperr, 1944-2002, fick sin debutpjäs ”Jaktscener från nedre Bayern” uruppförd 1966 – den spelades av Malmö stadsteater under tidigt 70-tal. Sperr skrev ett tiotal pjäser och övergav sin industribana för skådespelaryrket. Han verkar under samma tid som Fassbinder och Kroetz. Sättet att skriva kan liknas vid bådas: ett slags återhållna moraliter med ett inneboende våld som då och då övergår till brutal handling.
”Jaktscener från nedre Bayern” är en ironisk titel eftersom stycket handlar om hur en by förföljer, förtalar och till sist driver en homosexuell man till dråp. Pjäsen – som utspelas 1948, bara några år efter kriget – är tidig text om aktiv homofobi som här har postfascistiska förtecken. Idéerna om normalitet, ”renhet” och avvikelsen som hot emanerar helt klart från tankemönster som etablerades under nazitiden. Arvet från Hitler är kvar.
Pjäsen handlar om Abram, som då och då lämnar byn och reser till staden. Bara det är ju misstänkt. Han har varit fängslad under kriget som möjlig homosexuell. Byborna, såväl den rika slaktaränkan som gravgrävaren, mobbar honom effektivt. Mamman vill inte veta av honom. Hon bor hos ett par som har en son vid namn Rovo vilken möjligen är psykiskt sjuk, eller lider av ett trauma som uppstått under kriget. Mellan Abram och Rovo uppstår en kontakt, en valfrändskap mellan sköra män. Särskilt kvinnorna besväras av detta, som om allt det blodblandade testosteron som runnit och blivit offrat under kriget blir ifrågasatt av dessa veka män och deras sätt att vägra sedvanlig manlighet. Som om kriget självt inneburit ett nederlag för fastlåsta könsroller.
”Jaktscener från nedre Bayern” är därmed en mycket modern pjäs, en frågeställning om varför homosexuella – och en uppenbarligen provokativ vägran att låta manlighet vara ett med brutalitet – ofta blir utsatta för våld.
Regissören Julia Beil Amarilla svarar själv för scenbilden, en enkel husfasad på ett golv av lastpallar som kan lyftas upp när två av rollerna ska begravas. I huset bor Rovo – väl spelad av André Eriksson – och hans föräldrar. Publiken ser stundtals bara skärvor av skeendet och Rovos nervösa utbrott. Spelstilen är långsam och redovisar texten mer än lägger på emotioner.
Ensemblen består till delar av relativt scenovana unga. Nära kommer Hjalmar Wides tolkning av Abram och dennes utsatthet. Liksom Pernilla Norén som slaktaränkan som med stark röst är en av dem som ifrågasätter Abram som ”en sån där” som bör bort från byn. Och därmed ställer frågan om vem som får tillhöra gemenskapen – och vilka som inte får det. Här härskar jantelagen.
”Jaktscener från nedre Bayern” är en modern version av Woyzeck om man så vill, med delvis andra förtecken. En effektiv och obehaglig text som här ges utan stora åthävor. Det är en pjäs som bör spelas på fler scener.
Läsarbetyg
08-13 56 09
lars.ring@svd.se
lars.ring@svd.se
Open all references in tabs: [1 – 5]