Under somrarna när jag växte upp promenerade jag och min far då och då hörnet Promenadenplatz/Kardinal Faulhaberstrasse. Det ligger i centrala München alldeles intill hotellet Bayerischer Hof och dess tikibar för vilken min Onkel Franz hade en särskild fäbless.

I samma hörn mördades den 21 februari år 1919 Kurt Eisner, socialistisk ministerpresident för republiken Bayern, som han utropade efter det tyska rikets kollaps i och med krigsförlusten och den påföljande novemberevolutionen 1918. Han sköts efter 100 korta dagar i ämbetet av löjtnanten, aristokraten och högerextremisten Anton Graf von Arco auf Valley med två skott bakifrån. Sedan 1989, namnet Eisner var fortfarande kontroversiellt inom Bayerns mycket konservativa regeringsparti CSU, märks platsen ut av en stålplatta av skulptören Erika Maria Lanke med konturerna av kroppen så som polisen fann den. 2011 invigdes så ett Kurt Eisnermonument på Oberanger inte långt från det judiska museet, en glasskulptur av Rotraut Fischer med det i dag minst lika aktuella Eisnercitatet ”varje människoliv ska vara heligt”.

Onkel Franz, med av besöket i tikibaren uppeldade rojalistiska böjelser, tröttnade aldrig på att berätta historien om Eisner och revolutionen som enligt honom släckt ut det sanna Bayern i och med att kung Ludwig III avsattes. Min far som svärmade för hans företrädare sagokungen (”märchenkönig”) Ludwig II – byggtokig monark som för sinande statskassa bland annat lät uppföra det slott i alperna som senare inspirerade Walt Disney till dennes ”Sleeping beauty castle” i Disneyland – höll med.

I morgon, 28 juli, är det 100 år sedan det kejserliga och kungliga Österrike-Ungern – som barn hade jag roligt åt att den officiella förkortningen varit ”k.u.k” – förklarade Serbien krig. Säg det mediehus eller bokförlag som inte just nu intill utmattningens gräns massivt uppmärksammar detta jubileum. Självklart kan inte heller jag hålla mig borta från ämnet, den mediala kanonaden fungerar för mig som ett helt fat med – för att travestera Proust – minnesframkallande madeleinekakor.

På somrarna bodde vi hos farmor i München. De fynd jag som barn gjorde i hennes ”gerümpelkammer”, ett helt rum med gamla grejor, gav närkontakt med såväl familjelegender som historien. Blästrad av två världskrig med påföljande nödår slängde farmor inget av de föremål som räddats ur de nedbrunna och utbombade hem hon tidigare bott i. Där fanns bland annat barnkläder från förstfödde sonen som dött i spanska sjukan, den influensapandemi som kopplade ett världsomspännande grepp under krigets slutskede.

Vid ett besök hittade jag ett grått litet konvolut till minne av ”Opfertag 1916”, en av de otaliga insamlingar där folket ombads bidra till krigskassan. Det utvikbara kuvertet rymmer små förlorarsidans miniatyrfanor; Bayern, Bulgarien, Turkiet, Tyskland och Österrike. ”Insdivisabiliter ac inseparabiliter” (odelbar och oskiljaktig) står det under flaggan med Habsburgmonarkins emblem, den österrikiska dubbelörnen och det ungerska dubbelkorset – ett imperium som 1916 var i färd med att upplösas i sina beståndsdelar.

I en kartong låg buntar av obsolet valuta som fick användas som leksakspengar. Jag knyckte med mig två plånböcker. Drygt 40 år senare har jag dem framför mig. Sedlarnas motiv är vardagsgrafik som berättar om den tidsanda som rådde när de var i bruk.

Det börjar med imperiala ambitioner: De blå – hoppets färg – tyska 100-marksedlarna årgång 1910 pryds av en fyllig dam, Germania, skyddad bakom bröstpansar och vapensköld, högerhanden greppar ett svärd. Bakom henne växer den kraftfulla tyska eken. Alldeles intill står ett städ och en plog. I bakgrunden stävar tre slagskepp västerut. Det slutar med hyperinflationens 20 biljonerssedel, strikt grågrön och grafiskt återhållsam från ett Efterkrigstyskland i fritt ekonomiskt fall år 1924. Valören, som snabbt blev värdelös, är utskriven i bokstäver – i siffror skulle beloppet kräva tolv nollor efter siffran tjugo. Motivet är ett melankoliskt inåtblickande kvinnoporträtt.

I farmors skräpkammare rymdes även hennes olika samlingar. Knappkollektionen förvarades i farfars cigarillaskar av märket ”Deutscher Sieg”, tysk seger. Under första världskriget blev han kartograf, spanade från zeppelinare över Flanderns fält, överlevde och belönades med järnkorset. Från fronten skrev han många vykort till sin betydligt yngre trolovade, en del försedda med teckningar av komiska figurer bland bomber och granater, inte alldeles olika Josef Ladas illustrationer till Jaroslav Hašeks ”Den tappre soldaten Švejks äventyr”.

Såväl desertören Hašeks antikrigsroman som krigshjälten Ernst Jüngers ”I stålstormen” fanns i hemmet. Och bland flera volymer av Stefan Zweig hade ”Världen av igår” närmast status av helig skrift. Det var en värld parallell till vår. För farmor låg den inte längre bort än närmsta kyrka med dess minnestavlor över stadsdelens stupade. Och där ligger den än i dag, nu nyrestaurerad och invärtes färgsprakande i den bayerska rokokons rosa, guld och pistagegrönt.