För ett par veckor sen var jag, tillsammans med 70 999 andra, på väg ut från Allianz arena i München. Höstsolen värmde, wursten doftade, veteölen flödade och stämningen var på topp. Vi hade precis sett Bayern planenligt köra över Werder Bremen med 6-0 och tittade nu upp mot ljustavlorna samtidigt som speakern läste upp slutresultaten i de andra matcherna.
Plötsligt stannade alla upp i trapporna. Väntade. Och fick till slut:
“Köln zwei. Dortmund…… eins!”
Köln-Dortmund 2-1.
Jublet var dagens näst högsta, efter Philipp Lahms läckra ledningsmål en dryg timme tidigare.
Vi förstod nog alla att Bundesliga avgjordes där.
Vi förstod däremot inte hur illa ställt det är med 2013 års Champions League-finalist, hur illa ute Jürgen Klopps älskvärda lag faktiskt är.
Efter fem raka förluster, och totalt sju på de tio inledande omgångarna, har Dortmund nu inte bara halkat efter – man har rasat ända ner under nedflyttningsstrecket, till 18:e och sista plats, i Bundesliga!
Att man samtidigt vunnit alla sina matcher i Champions League och faktiskt är bäst i Europa just nu är, som Jürgen Klopp själv uttryckte det i veckan, “nästan perverst”. Eller i alla fall obegripligt. Eller åtminstone svårförklarligt.
Möjligen kan det bero på att motståndarna utanför Tyskland fortfarande låter sig skrämmas av Jürgen Klopps Gegenpressing-fotboll, medan Bundesligakonkurrenterna lärt sig att tackla och försvara sig mot den. Ungefär som spanska klubbar till slut hittade ett motmedel till Barcelonas tiqui-taca.
Efter två Bundesligatitlar, en tysk cuptitel, tre tyska supercuptitlar och en Champions League-final på sina sex år i klubben har Klopp ändå ett förtroendekapital som de flesta tränare bara kan drömma om.
Det kommer naturligtvis inte att hända, men det är inte troligt att Klopp får sparken ens om Dortmund skulle åka ur.
Men inför kvällens hemmamöte med Branimir Hrgotas och Oscar Wendts Mönchengladbach – som fortfarande inte förlorat på 18 matcher i höst! – är han ändå mer pressad än han någonsin varit.
Det handlar inte längre bara om att de individuella misstagen den här hösten varit alldeles för många och dyrbara, om att flera långtidsskadade nyckelspelare har långt kvar till toppformen – eller att dyre, tröge, Robert Lewandowski-ersättaren Ciro Immobile mest gjort skäl för sitt namn; orörlig…
Det som framför allt oroar de över 80 000 som varannan vecka fortfarande får gamla Westfalenstadion att gunga är vad som händer om deras älskade Borussia inte tar sig till Champions League – eller ens ut i Europa – nästa säsong, vilket inte längre framstår som något otroligt scenario. Särskilt inte med tanke på att Dortmund inte vunnit i Bundesliga sen den 13 september. Eller att det i Bundesligas historia aldrig tidigare hänt att ett lag tagit in ett så stort avstånd som Dortmund nu har upp till en CL-plats.
Och då är det förmodligen inte bara tack och adjö till superstjärnan Marco Reus.
Då blir det antagligen också svårt att värva de spelare man vill ha – för att kunna utmana Bayern München och slåss om Bundesliga- och Europatitlar igen.