Det har funnits så många ögonblick av desperation och hopplöshet på vägen hit för Manchester City.

Vi minns 1-1-matchen hemma mot Roma, hur man kollapsade två gånger om mot CSKA och hur ett decimerat Bayern München höll på att sänka ett redan liggande City.

Vi vet att Manchester City haft en Champions League-förbannelse hängande över sig, men aldrig tidigare har den varit så stort som under hösten.

Nu stod de på Stadio Olimpico, utan sin lagkapten, utan sin största stjärna, utan vare sig motor eller spelgeni på mittfältet, i en måstematch mot Roma.

Manchester City må vara ett lag köpt för dyra oljepengar, men man kommer inte ifrån att det krävdes karaktär av laget för att klara uppgiften.

 

När matchen startade var den inledande känslan att man till sist ändå skulle falla.

Ett lika ångest- som adrenalinladdat Stadio Olimpico tryckte fram sitt lag, utmanade City och fick bortalaget att se lika förvirrat ut som Nainggolans frisyr.

Det var som att Roma tittade på City, spelade ut sina offensiva kort och sa: Försök stoppa det här om ni kan.

Roma forsade fram, främst på vänsterkanten, sökte den blixtsnabbe Gervinho, som gång på gång tog sig förbi pubvarianten av Pablo Zabaleta.

Manchester City såg ut att lida av sina tunga avbräck – Sergio Agüero, David Silva och Vincent Kompany och Yaya Touré – men när man förväntade sig att Roma skulle göra ett ledningsmål, hittade City i stället in i matchen.

Fernandinho var lysande på det defensiva mittfältet, James Milner var lika pålitlig och skicklig som alltid och Jesus Navas gjorde en av sina bättre insatser på länge.

Manchester City lyckades stoppa Romas offensiv, med uppoffrande, starkt försvarsspel – och en vass Joe Hart – men när det var sagt och gjort återstod ändå en fråga: Varifrån skulle man hitta målet?

 

Det blev Samir Nasri som dök upp med svaret.

Den som kommer ihåg fransmannen från förr ska veta att Nasri delvis bleknat de senaste säsongerna.

Den där bollvirtuosen, den där dansande Olympique Marseille-spelaren som liknades vid Zidane, som dribblade och snurrade i Arsenal, har inte riktigt synts till.

Nasri har för all del fortfarande varit en bra spelare, men de mästerliga aktionerna och avgörande ögonblicken har varit lite få.

Nu var han Manchester Citys bästa spelare, från en central roll han sällan får, vann han boll, regisserade anfall… och sedan: Pang-boom.

Bland ett lag av hårt arbetande, blev han frälsaren de sökte efter.

 

Roma knäcktes inte av målet, men det kändes som att luften gick ur dem.

Rudy Garcias matchplan hade så långt genomfört matchen väl, styrt tempot och varit i kontroll.

I vetskap om att 0-0 räckte, såg man dock ut att fastna mellan två tankar – att gå för ettan eller försvara resultatet.

Om Kostas Manolas nick gått stolpe in i stället för stolpe ut, hade laget kanske hittat energin för att gå för tvåan, men ett Manchester City kunde i stället avgöra matchen.

Nasri duttade fram bollen till Pablo Zabaleta, argentinaren tryckte in 2-1 och bortastödet exploderade.

För två veckor sedan, innan Agüeros mål sjöng Eastlands “we’re City, we’ll fight till the end”, utan riktigt övertygelse i rösterna.

Nu kunde man segerrusigt sjunga samma ramsa.

Manchester City har varit uträknat, bortspelat och nere på knä under hela gruppspelet.

De gav sig själva de svårast möjliga förutsättningarna för att ta sig vidare.

Men efter urstark laginsats är man nu där.