Det syntes på Real Madrids superstjärnor och Carlo Ancelotti efteråt hur viktig den här segern var för säsongen. De verkade lättade snarare än glada. De andades ut lika mycket som de jublade.

På sju försök har de inte lyckats besegra lillebror Atlético Madrid den här säsongen. Varenda gång har de, trots förra säsongens Champions League-finalseger mot just Atlético, fått höra att laget är deras kryptonit och att Diego Simeone är en smartare manager än Ancelotti.

Nu tystnar allt det snacket. Nu vann de när som mest stod på spel. Och Real Madrid åker till en semifinal övertygade om att de besegrat sin tuffaste motståndare.

Det kommer att vara oerhört viktigt för Real Madrids fortsättning.

Kanske kommer det också vara betydelsefullt för självkänslan att de kunde vinna utan sina superstjärnor Karim Benzema och Gareth Bale, båda skadade.

Efter Atlético Madrids cyniska, välorganiserade och disciplinerade superförsvar måste de längta efter anfallande lag som Bayern München och Barcelona.

Det blev precis den målsnåla nervösa kvartsfinal alla förväntat sig och som båda tränarna förutspått. Atlético parkerade bussen. Och vem kan klandra Diego Simeone för det? När de gjorde den enda riktigt grova försvarsmissen i första halvlek, högg Real Madrid direkt och Cristiano Ronaldo fick ett friläge. Carlo Ancelotti ersatte i sin tur skadade nyckelspelaren Luka Modric på mittfältet med mittbacken Sergio Ramos.

Real Madrid hade dubbelt så många pass i första halvlek, men det mesta av spelet tvingades ut på kanterna och väldigt lite i straffområdet, precis enligt Diego Simeones förhandsplan. Och i ett Madrid där man febrar över alla rykten om att sågade Gareth Bale ska ersättas av Eden Hazard var det just walesaren de saknade mest. Med världens dyraste spelare på plan får Cristiano Ronaldo mer ytor. Nu vågade Atletico Madrid försvara med flera spelare på Ronaldo varje gång han startade en av sina soloräder. Det fanns ingen Bale att oroa sig över.

Atletico Madrid skapade oerhört lite. Flera gånger tvingades de bara rensa bort bollen. Den som såg Bayern Münchens målfest mot Porto som sin första fotbollsmatch måste ha undrat om det här var samma sport.

Självklart blev det röda kortet avgörande.

Mario Mandzukic var arg i flera minuter efteråt och stannade vid ett tillfälle mitt under spelet för att skälla ut en linjedomare. Han fick hjärnsläpp och var helt ointresserad av vad som hände på plan.

Han borde vara mest arg på Arda Turan. Visst, det kändes som att Sergio Ramos gjorde det mesta av en klantig tackling, men Turan borde aldrig ha riskerat ett andra gult kort så högt upp på plan.

Redan när han fick det första gula kortet efter en halvtimme signalerade han till Diego Simeone att han insåg vad det innebar. Han visste att det inte hade råd att spela med tio man på Santiago Bernabéu. Ändå kom tacklingen.

Och när Javier Hernández till sist satte segermålet, efter en fin räd in i straffområdet av en annars frustrerad Cristiano Ronaldo, syntes det även på Diego Simeone vad den här matchen betydde. Han vände bort ansiktet i avsmak. För andra året i rad hade Real Madrid förstört hans Champions League.

Men vilken säsong det har blivit för Javier Hernández.

Han började säsongen i Manchester United med en förnedrande 4-0-förlust mot MK Dons.

I kväll fick han berätta om sitt mål inför miljarder tv-titttare, matchhjälte i en av säsongens viktigaste matcher.